Det finns inga krav alls. Det finns ingenting som hindrar någon från att tillverka ett ”vattenfilter” av en gammal socka, påstå att det eliminerar sjukdomsalstrande patogener och sedan sälja det till allmänheten. Den portabla vattenfilterindustrin är helt oreglerad, och som ett resultat florerar överdrivna, vilseledande och ogrundade påståenden.

Så lita inte blint på allt du läser! #fakenews

Det viktigaste att leta efter är bevis på trovärdig testning. Tillverkaren bör ha ett testcertifikat för varje produkt i sitt sortiment, vilket visar att de uppfyller relevanta standarder. Testcertifikaten ska helst finnas tillgängliga på deras webbplats eller åtminstone kunna tillhandahållas på begäran. Fråga dig själv: Om ett företag faktiskt har testat sina produkter, varför skulle de då inte visa resultaten?

Tillverkare ska alltså kunna visa att deras produkter är testade och kvalificerade enligt lämpliga standarder.

Detta är kärnpunkten i frågan, och den följande kunskapen kan hålla dig säker.

"EPA (Environmental Protection Agency) Guide Standard Protocol" skrevs 1987 för att testa mikrobiologiska vattenrenare. Detta blev den internationella guldstandarden och fastställde vilka nivåer av reduktion av virus, bakterier och protozoer som krävs för att vatten ska anses säkert att dricka. Nästa organisation att ge sig in i ”dricksvattenstandard-ringen” var NSF (National Sanitation Foundation), som skapade sin egen rekommendation: NSF P231 Microbiological Water Purifiers Protocol.

Kryddat kranvatten?

NSF P231 bygger på de ursprungliga EPA-riktlinjerna, men uppdateras oftare, vilket öppnar för ny teknik och nya organismer att testa mot. Protokollet kräver testning på två olika typer av vatten under en 11-dagars testperiod (eller filtrets livslängd, beroende på vad som inträffar först). Under de första sex dagarna testas filtret med ”General Test Water (Type 1)”. Detta är i princip ”kryddat kranvatten”, avsett att simulera virus- och bakteriekontaminering i vanligt dricksvatten. Detta test bör vara relativt enkelt att klara.

Vad är den verkliga utmaningen?

Den verkliga utmaningen kommer under de sista fem dagarna, när typ 1-vattnet ersätts av ”Challenge Test Water (Type 3)”. Detta typ 3-vatten är smutsigt, kallt, pH-justerat, innehåller upplösta ämnen, organiskt material samt – naturligtvis – en stor mängd virus och bakterier. Det är utformat för att representera det värsta tänkbara scenariot du kan stöta på i verkligheten. Det är praktiskt taget avloppsvatten. Oavsett om du vandrar i naturen eller reser genom utvecklingsländer, skulle du inte känna dig tryggare om du visste att din vattenrenare har klarat hundratals liter av detta vidrigaste möjliga vatten?

Mycket oroande är att de flesta vattenfilter och renare som säljs i butiker inte klarar den andra hälften av NSF P231-protokollet – testningen med typ 3-vatten. Därför är många produkter på marknaden faktiskt inte testade enligt de standarder som motsvarar verkliga förhållanden.

Saker och ting blir ännu grumligare

Vissa tillverkare hävdar att deras produkter uppfyller eller överträffar EPA-riktlinjerna och NSF P231-standarderna. Men de har bara slutfört typ 1-fasen och alltså inte genomfört den avgörande typ 3-fasen i 11-dagarstestet. Det finns till och med ett filtermärke som visar ett certifikat online där det framgår att testet endast utförts på en (1) liter vatten. Ingen vet därmed hur effektiv produkten är efter den första litern.

Man ska också se upp med filter eller renare som hävdar att de uppfyller ”NSF 42 och 53”. Dessa standarder gäller för hushållsfilter som förbättrar smak och tar bort vissa kemiska ämnen i kranvatten. De testar inte borttagning av bakterier eller virus.

Slutsats

NSF P231-standarden är den enda teststandard som verkligen är värd att nämna. Den är mycket svår att klara eftersom den kräver 11 dagars testning med både typ 1- och typ 3-vatten. Det är denna standard som din vattenrenare bör testas mot och klara. Om det inte finns några bevis på NSF P231 eller EPA-testning bör du definitivt fråga dig varför.

Testning ska alltid ske via ett externt, oberoende laboratorium. Laboratoriet bör vara ISO 17025-ackrediterat, vilket säkerställer att det är kompetent och följer bästa praxis. Här är några laboratorier som uppfyller dessa kriterier och har relevant erfarenhet av att testa dricksvatten:

• 
  NSF (National Sanitation Foundation), Ann Arbor, Michigan, USA
  
• 
  BCS (Biological Consulting Services), Gainesville, Florida, USA
  
• 
  Biovir Laboratories, Kalifornien, USA
  
• 
  WQA (Water Quality Association), Illinois, USA
  
• 
  SGS Worldwide
  
  Flera universitetslaboratorier världen över med relevanta fakulteter
  

Om laboratoriet som anges i ett testcertifikat inte är något av ovanstående, särskilt för internationellt sålda varumärken, kan det vara motiverat att undersöka referensen och dess ackreditering närmare.

Mer information om vattenrening:

Rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet AB
"Sammantaget görs bedömningen utifrån utvärderingen att produkter som Icon LifeSavers ultrafiltreringsutrustning, vilka är testade och godkända enligt NSF P231 och P248, är väl fungerade under svenska förhållanden och krav."
Hela rapporten: Internationella standarder för portabla vattenrenare

NSF:s officiella sida om vattenbehandlingsstandarder

ANSI/NSF P231-protokollets detaljer (teknisk förklaring)

Livsmedelsverket

Swedac

Nu vet du att om en produkt hävdar att den är en vattenrenare, så ska den tackla virus, utöver bakterier och protozoer. Det finns två metoder som vanligtvis används för att rena vatten i bärbara reningsprodukter. Den ena använder ihåliga fibermembran, som fungerar som en fysisk eller säkerhetsbarriär och stoppar mikroorganismer medan vatten släpper igenom. Den andra metoden innebär användning av ett element som kemiskt reagerar med innehållet i vattnet.

Ihåliga fibermembran (Hollow Fibre Membranes)

Storleken på porerna (hålen) i fibermembranet är avgörande. Porerna måste vara mindre än de mikroorganismer vi vill blockera. De flesta vattenfilter använder hålfibermembran (eller andra material) med en porstorlek på 0,1 eller 0,2 µm (mikrometer), alltså 100 eller 200 nm (nanometer). Vid denna storlek blockeras protozoer och bakterier säkert, men virus är mycket mindre och kan passera genom dessa porer. Vissa vanligt förekommande magsjukdomsframkallande vattenburna virus kan vara så små som 0,02 µm (20 nm).

Storlekar på membran för vattenrening

Membranen som används i våra LifeSaver®-vattenrenare har en porstorlek på cirka 15 nm, eller 0,015 µm. Man kan likna detta vid en tennisracket: regndroppar (vattenmolekyler) kan passera, men tennisbollen (minsta vattenburna virus) kan inte komma igenom.

Det verkligt fantastiska med ihåliga fibermembran är att porerna successivt börjar blockeras när produkten används. Till slut kommer varje por vara blockerad, och även vattenmolekyler kan inte passera. Även om detta kan verka som en nackdel (eftersom du behöver köpa en ersättningspatron), är det oerhört viktigt att ha en tydlig indikation på att produkten inte längre fungerar. Du kan åtminstone inte dricka farligt vatten från en LifeSaver®-produkt om den slutar låta vatten passera! Det är tack vare denna funktion, i kombination med att vi blockerar virus och testas fullständigt enligt NSF P231-standarder, som vi vågar kalla våra produkter FAILSAFE – eller på ren svenska, ”idiotsäkra”.

Adsorptiv teknik – den andra metoden

Vissa vattenrenare förlitar sig på ett element eller material som framkallar kemiska reaktioner med föroreningar i vattnet. Detta element skapar en attraktion, likt när någons hår dras till en ballong på grund av statisk elektricitet. När vattnet passerar dras föroreningarna till elementet och fastnar där, vilket innebär att endast rent vatten når användaren. Detta fungerar bra på kort sikt, men elementet förlorar snabbt sin attraktion. Eftersom fler föroreningar fastnar, blir effektiviteten sämre, särskilt vid grumligt eller mycket smutsigt vatten. Produkter som använder denna teknik skulle ha svårt att klara test med typ 3-vatten. Den kortvariga effektiviteten är just varför vissa företag endast testar de första 1 litern!

Den verkliga faran med adsorptiva produkter är att när materialet slutar locka föroreningarna, finns ingen fysisk barriär som hindrar dem från att passera till användaren. För att göra saken värre finns det inget sätt för användaren att veta när elementet har nått denna punkt! Därför hävdar vissa vattenrenare att de tar bort virus bara i cirka 100 liter (inte mycket alls), eller föreslår att man byter ut elementet efter några månader. Det kräver att användaren håller koll på antalet liter eller på när elementet byttes – inte särskilt praktiskt eller säkert!

Kända adsorptiva material

Vanliga adsorptiva material är plastbärarmaterial och finare korn såsom Leca, GAC (aktivt kolgranulat), antracit, keramiska material och sand.

Produkter som använder adsorptionsreaktioner är alltså inte effektiva under lång tid, och användaren kan inte se när de slutat rena vattnet effektivt. Det blir som att spela ”rysk roulette” med hälsan, medan LifeSaver®-vattenrenare med ihåliga fibermembran skyddar användaren genom att så småningom blockera porerna.

En tredje metod (kort)

Det finns faktiskt en tredje metod, även om den inte är lika vanlig för portabla vattenfilter och renare. Den bygger på kemisk fällning (avskiljning) kombinerat med desinfektion (inaktivering), där portabla system oftast använder jod- eller klortabletter. Denna princip används främst i kommunala vattenreningsverk för effektiv dricksvattenrening.

LifeSaver®-produkterna använder hålfibermembran med en porstorlek på 15 nm, eller 0,015 µm. Dessa membran är dessutom relativt flexibla, vilket ger en mycket viktig extra egenskap. Varje gång du pumpar upp trycket i en LifeSaver®-produkt sker en säkerhetskontroll.

När membranen används för första gången (se snabbinstruktion i manualen) fyller du på vatten och pumpar upp trycket. Därefter behöver du vänta några minuter innan vattnet passerar genom hålfibermembranen. Detta beror på att membranen måste bli vattenmättade under tryck för att börja släppa igenom vatten alls. När detta är gjort släpper filtren inte igenom någon luft.

Vad innebär säkerhetsfunktionen?

När du filtrerar och renar vatten måste vattnet tryckas igenom filtret med relativt högt tryck. Om du märker att det istället kommer luft, alltså att det “spruttar” luft mer än vatten, betyder det att något är fel på filtret. Då vet du att du inte kan lita på att vattnet renas tillräckligt, och kan undvika att dricka förorenat vatten och därmed minska risken för magsjuka.

Skador på filtret kan uppstå av hårda slag eller stötar, eller om vasst material som sand eller glassplitter har kommit in i behållaren och legat och skvalpat runt. Detta kan dock enkelt undvikas med varsam hantering.

Hur skiljer sig detta från andra filter?

Många vanliga filter använder keramiska material som delvis också fungerar adsorptivt. Dessa är hårda och kan spricka. De har ofta en porstorlek på 0,1 eller 0,2 µm (100 eller 200 nm), vilket är för stort för att blockera virus. Dessutom kan luft pressas igenom dessa keramiska filter, både när de är intakta och när de har sprickor – även små sprickor på exempelvis 0,5 µm gör att filtermaterialet släpper igenom bakterier, virus, protozoer och andra vattenburna patogener.

Med LifeSaver®-membranet får du därför en tydlig och pålitlig funktionstest varje gång du fyller på vatten – en säkerhet som minskar risken för allvarliga magsjukdomar eller värre.

Eftersom våra produkter är avsedda att användas av utsatta människor i utvecklingsländer eller i katastrofsituationer, måste de uppfylla några avgörande krav:

• 
  Måste vara bärbara
  

• 
  Måste fungera utan kemikalier eller elektricitet
  

• 
  Måste eliminera alla typer av mikroorganismer – även virus
  

• 
  Måste vara FAILSAFE – aldrig tillåta osäkert vatten att passera
  

Det är framför allt de två sista punkterna som gör att vi med stolthet kan säga att våra produkter hör till de absolut säkraste portabla vattenrenarna som finns.

Vi lämnar dig därför med en sista fråga – en du bara kan svara på själv:

Varför skulle du vilja chansa med din hälsa?